När livet nalkas sitt slutskede uppstår många tankar hos människorna. De flesta oroas för övergången till det eviga livet. Oftast på grund av att de grubblar över sin oförmåga och ofullkomlighet i livet. Tänker på allt de gjort, och inte gjort. Allt de bort och inte bort.
I stället bör man ägna mer uppmärksamhet på om man väl uppfyllt den plan man varit med om att utforma för detta livet, och om den blivit uppfylld på det sätt som var tänkt från början.
Kanske finns tid till eftertanke och förändringar? Då bör man vidta dessa. Karmat säger: Det du gör mot andra, det gör du mot dig själv. Det du gör mot dig själv, gör du mot andra. Eftersom det enkla faktum är att du är en del av Alltet och därigenom även en del av alla andra, och alla andra är en del av dig.
I belysningen av denna enkla sanning ställer sig också frågan och undran över livets tillblivelse. Kärleken är den största och allomfattande livskraften, varur allt liv utgår. Gud gav oss kärleken för att vi skulle kunna leva tillsammans på Jorden. Ur kärleken springer sedan sexualiteten.
För att utöva sexualitet krävs därför alltid kärlek. Sexalitet utan kärlek skall inte utövas, då dessa två är oskiljaktiga. Ur kärleken och sexualiteten spirar barnalstrandet.
Först kärleken, därur sexualitet och barnalstrandet. Se den Heliga Treenigheten. Barnen bör alstras i kärlek, ty ett barn behöver mycket kärlek. Därför är de tre oskiljaktiga.
Kärleken kan leva för sig, utan sexualitet och barnalstrande. Sexualitet kan inte leva för sig. Inte heller barnalstrandet. Man man skall och bör älska alla människor, och allt levande bör man vårda och älska. Därför bör barn aldrig alstras utan kärlek, och sexualitet ínte utövas utan kärlek.
Sexualitet kan dock utövas utan barnalstrande som följd. Där är endast kärleken den viktigaste ingrediensen, och kärleken står över allt annat.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar